Juridikspalten- Vem ska ta ansvar för användning av nya material och tekniska lösningar i entreprenaden?

Ida M Ulfsdotter
Emma Gustafsson

Klimatmedvetenheten i byggbranschen har ökat de senaste åren bland annat till följd av FN:s miljökvalitets mål om miljöanpassning av byggnader och anläggningar för en begränsad  klimatpåverkan. Byggande ska enligt de nationella målen också ske långsiktigt med hållbara byggnadsverk och med en effektiv resurs­ och energianvändning. Även återvinning och återbruk av avfall vid renovering har ökat som en del i uppfyllandet av miljömålen.

Av: Ida M Ulfsdotter och Emma Gustafsson advokater Foyen
 
Det pågår idag ett aktivt arbete för att mini­mera branschens klimatavtryck. Detta är en positiv och välkomnande utveckling, men som alltid är nya metoder och lösningar förenade med viss osäkerhet om metoden eller materialets tillförlitlighet och hållbarhet. Historiskt finns det konstruktioner som efter en viss tids användning har visat sig olämpliga för sitt ändamål, såsom äldre konstruktioner av platta på mark och en­stegstätade fasader. 

Vem i byggkedjan ska ansvara för de nya  material och lösningar som följer med klimat­omställningen? Intressant för bedömningen av ansvarsfrågan för obeprövade konstruktioner och material är bl.a. Myresjöhusmålen från 2015, dock avsåg målen förhållandet mellan konsument och entreprenör.  

Under början av 2000­talet uppförde Myre­sjöhus ett antal enfamiljshus åt konsumenter med s.k. enstegstätade fasader. När byggnaderna uppfördes var denna typ av fasad vanligt före­kommande i branschen och det fanns ingen kännedom om att fasaderna inte skulle vara tillförlitliga. Det var först år 2007 som Sveriges Provnings­ och forskningsanstalt (numera RISE) uppdagade problematiken med fuktinträngning i de enstegstätade fasaderna och dömde ut konstruktionen. 

Såvitt avsåg husen som Myresjöhus hade uppfört, kom konsumenterna att reklamera fel i fasaderna, avseende såväl valet av konstruktion som utförandet av denna. Myresjöhus  inställning var att det inte förelåg något fel då arbetet var fackmässigt, husen hade godkänts vid slut­besiktning och att riskerna med konstruktionen inte var kända vid uppförandet.

Målet prövades av Högsta domstolen (”HD”) som kom fram till att den färdiga entreprenaden ska vara konstruerad på sådant sätt att den är lämplig för sitt ändamål.

För att en konstruktion ska kunna anses vara lämplig för sitt ändamål ska den enligt HD klara mindre utförandebrister och yttre påverkan av sedvanligt slag. Eftersom konstruktionen visat sig vara särskilt riskfylld för problem med mögel, röta och dålig lukt ansågs den inte lämplig. Att fasaderna var vanligt förekommande samt att konstruktionen vid tidpunkten för utförandet inte ansågs som riskfyllda saknade betydelse. HD lade istället vikt på att Myresjöhus inte hade vidtagit någon egen utredningsåtgärd för att för­säkra sig om att fasadkonstruktionen var lämplig och tillräckligt hållbar för sitt ändamål innan metoden användes. 

Myresjöhusmålen visar att det inte går att för­lita sig enbart på att andra i branschen använder viss konstruktionslösning. Samtliga involverade i byggprocessen måste därmed öka sin kännedom om vad som är känt kring nya tekniska lösningars lämplighet. 

Det innebär också att byggbranschen bör ha i åtanke vem som bär ansvaret för obeprövade lösningar och material. Likaså vid ökat återbruk är frågan vem som ska garantera och ta ansvar för hållbarheten av äldre återanvänt material aktuell. Eftersom den part som tar fram och väljer tekniska lösningar, metoder och material har ett strikt ansvar för dessa enligt AB 04/ABT 06 kap 1 § 6. 

En ytterligare aspekt att ta i beaktande är att konsulten som haft i uppdrag att åstadkomma den tekniska valda lösningen inte nödvändigt­vis har ett ansvar om det visar sig att lösningen inte är lämplig och hållbar, då konsulten enligt ABK 09 inte har något strikt ansvar likt parterna i AB/ABT. För ansvar krävs istället att konsulten varit vårdslös.  
   
Vid frammarschen av nya klimatanpassade lösningar och material bör parterna alltså beakta risken och ansvarsfördelning i kontrakten, för det fall det skulle visa sig under ansvarstiden att konstruktionen eller materialet inte är lämplig för dess avsedda ändamål. ■