Kammakargatan 12 byggdes som församlingshus i S:t Johannes. Den vackra byggnaden ett stenkast från kyrkan ritades av arkitekt Gustaf Sjöberg och byggdes mellan1884–86. Sedan dess har huset renoverats ett antal gånger med varierande teknik och resultat. 2015 ville bostadsrättsförening som i dag äger fastigheten återställa den vackra fasaden till sitt ursprung. Något som kräver stor kunnighet och mycket personal.
– Man har fått knacka ned fasaden till teglet och bygga upp allt igen, säger byggnadsantikvarie Jan Granberg som tillsammans med arbetsledare Gregorios Tselis visar runt.
Jan Granberg kallar den pågående renoveringen för att ”rädda huset”. Något som behövs eftersom tidigare gånger har detta gjorts med felaktiga tekniker och material som till exempel fasadgips och plastfärg. Nu görs renoveringen på traditionellt sätt. Något som är både komplicerat och personalkrävande, sedan i januari har det sysselsatt en arbetsstyrka på 15 murare, tre stuckatörer, fyra målare, en smed och fyra specialbetongarbetare. Till det en projektledare, en arbetsledare och en byggnadsantikvarie.
Som att repa upp en stickning
Det första som gjordes när renoveringen påbörjades var som sagt att knacka ned den gamla fasaden för att sedan bygga upp den cirka nio centimeter tjocka putsen igen. Varje centimeter fotograferades så att allt kunde återställas.
– När det är borta ser man ju inte hur det ska se ut när man ska bygga upp det, säger Gregorios Tselis. Jan Granberg jämför det med att sticka.
– Det är som att repa upp en tröja och sedan sticka om den, man använder samma former.
Ett trettiotal olika kantmallar
För att rekonstruera väggarnas kantformer används mallar gjorda från den gamla fasaden. En planka spikas fast som ett stöd, sedan dras listmallen över finstockningen på rustiseringen. Efter det gör en annan person smygen och ytterligare en står för efterarbetet med puts så att det blir en färdig yta. När det är klart börjar stuckatörens del med att restaurera de många utsmyckningarna. Några våningsplan upp står stuckatören Claes Johansson och gör avgjutningar på plats.
– Man måste veta hur man ska smeta gummit för att få ut stucket eftersom man måste ha släpp så att gummit inte fastnar. Och så måste man tänka spegelvänt på allting. I början blev det lite fel, säger han med ett skratt.
Olika material kräver olika färg
Att väggarna är av kalk och stuckaturen av gips gör att de måste målas med olika färger. Jan Granberg säger att det är vanligt att fasader i flera material som målas olika färger åldras på ett ställe men inte på ett annat. Till slut måste man slipa ned smutsen, inte färgen, för att kunna måla om. Färgerna måste också ha samma nyans.
– Gipsstukaturen målar vi med linoljefärg och väggen som är i kalk med kalkfärg. Och så ska det vara exakt samma nyans, säger Gregorios Tselis.
Att beräkna arbetstimmar, materialåtgång och tidplan i den här typen av projekt är minst sagt en utmaning. Hantverksarbetet gör att inget går att standardisera men del av kostnaderna går det att söka bidrag av länsstyrelsen för.
– Vi har fått 400 000 i byggnadsvårdsmedel. En liten summa i sammanhanget. Huset är ju rankat som byggnadsminnesklass så jag tycker att staten borde stödja den här typen av byggnadsarbeten lite mera. Det ger både arbetstillfällen och en vacker stadsbild, säger Jan Granberg.
